Tiden bara rinner bort

Jag tänker väldigt mycket på att tiden bara förvinner. Om ni tänker er att man håller sand i handen och all sand bara rinner igenom fingrarna, den känslan har jag när jag reflekterar kring tid. Alla val jag gör och alla beslut jag fattar är verkligen viktiga för mig då jag vet att vilket beslut kg än tar så kommer det att påverka mitt liv väldigt mycket. Det Valet är det som kommer klistra sig fast och aldrig släppa taget av min hjärna. Något som är endel av livet är döden, det är det enda som är en garanti i livet. Det är något vi alla kommer vara med om och när den dagen kommer så är det ett steg man får ta helt själv. Nu i somras när min klass gick ur som socialpsykologer så kände jag att det var en gemensam resa som tog slut där och var och en påbörjade en ny egen resa. Jag kände då, exakt samma känsla som jag kände den dagen jag gick ut gymnasiet, -vad gör jag nu? När den dagen kommer då man kanske står där och ingen av de "gamla" är kvar. Vad gör man då? Folk kommer och går och den man har närmast är faktiskt än själv. Jag älskar mig själv lite för mkt ibland men idén av att vara själv skrämmer mig. Känner att detta blev ett långt känslomässigt och kanske onödigt inlägg men behövde nog skriva av mig lite! Är otroligt tacksam för de människorna som jag har runt omkring mig och hoppas att de förblir här ett bra tag till! Julen är en sådan period som får en att bli så skär och känslomässig. Det är faktiskt lite magist.